söndagen den 13:e april 2008

Grazie e arrivederchi


Hej!

Jag vill börja med att tacka för alla grattishälsningar som kommit från alla håll, vilka jag inte lyckats tacka alla för än. Tack!

Därefter vill jag tacka Froste och John för en underbar tid här nere i Ingenstans, ni är bra killar, det visste jag innan, men nu vet jag det desto mer. All kärlek!

Champoluc då. Platsen där jag alltid kommer att känna tillhörighet. Tack till dig också, du lilla bergsby.
Det blir nog lite så om man bosatt sig på en och samma plats under en längre tid. Det blir en del av ens liv. En stor del.
Många av er tror säkert att vi lever som om vi vore på kollo för vuxna där vi inte gör ett jota. Det är till stor del sant, så nu är det bekräftat. Det är ett väldigt lugnt liv här, vilket vi så många gånger påpekat. Man går upp efter en lagom lång sömn, kokar lite kaffe och trär på sig dojorna i hopp om att bli tilldelad ännu en härlig dag på någon uteservering eller i backen om vädret tillåter, vilket det för det mesta gör. Som ni hör har vi inga som helst måsten, då jobbet sedan en lång tid slutat. Men vi utnyttjar självfallet tiden så gott vi bara kan.

När jag senast skrev bad jag meterologer och hårspraysanvändande hårdrockare om snö, det fick vi också. I mängder!
Gårdagen spenderade vi surfandes och badandes i torr nydump upp till höfterna, lyckliga som få. Att bli tilldelad en sådan avslutning sista helgen till ära är vi båda evigt tacksamma över. Till er som föredrar att ligga på stranden kan sägas att vi har det så äckligt varmt här att huden kokar när vi sätter oss för att äta god lunch på den Himalayainspirerade restaurangen Campo Base dag ut och dag in.
Om ett par timmar kommer säsongens sista lift att ta folk till nedfarterna för att därefter packas ihop för vintersäsongen. Vi har valt att ge upp åkningen idag på grund av för trötta ben. Vi måste ju förbereda oss för den gemensamma utomhusgrillningen ikväll!


Medan jag gör det kan ni kika in och kolla på alla bilder igen, eftersom det finns nya sådana.

Jag tänkte nog avsluta här med ett par sista ord från mig. Inte vet jag vad jag ska säga direkt, det är ju i princip som att prata med sig själv när man skriver här. Men jag vill verkligen tacka er alla för att ni ägnat ett par minuter i veckan för att intressera er i våra simpla liv.

Tro nu inte att jag kommer komma hem till Sverige i tron om att leva så enkelt som jag gjort det senaste månaderna. Nej, jag har faktiskt lär mig att ta vara på mig själv och jag har vuxit mycket som människa av att sticka iväg och glassa.

På tisdag är det slut, imorgon ska vi packa och städa. Bäst jag sticker ut och firar av det ljuva livet jag lätt kommer att leva fler gånger i livet!

Fånga vågen, livet leker!

torsdagen den 10:e april 2008

In i dimman

Så var man tjugo, det gick snabbt och halvnätt. Sannerligen kommer jag att sakna mina ungdomsår som alla var så roliga. Nog om det, det vill ju ingen läsa om ändå. Så...

Det börjar närma sig slutet av detta spektakel och till vår ära bjussade herren Gud på snö till födelsedagen. Synd att jag inte hade min födelsedag i mars istället då det verkligen behövdes. Men å andra sidan vill man ju ha ett fint slut för att minnas de goa' sista veckorna.
John har som bekant varit hemma ett tag och enligt ett fåordigt SMS verkar han trivas som fisken i vattnet även där. Kul grabben, men du missade ett par fina svängar vill vi lova.

Det återstår fyra dagar kvar i den dunderfeta men numera dunderdöda byn Champoluc, men ändå syns ett tiotal halvtrötta säsongare till i backar såsom på krogar. Det har verkligen varit en bonus att slippa alla asjobbiga turister som varit på besök (då menar jag inte er inom familjen!) och förvandlat våra underbara skiddagar till slask och arbete.

Dock har många goda tider utspelat sig just på jobbet och både jag och Froste är störtnöjda med att vi tog oss ner hit för att testa på livet på flykt från stress och måsten. Att vakna en random dag och inte behöva göra ett jota har gett oss ett fint perspektiv på livet som vi i många år troligen kommer att längta tillbaka till vare sig vi vill eller inte. "De glada dagarna på berget" kommer att klinga gott i skallarna våra när vi tänker tillbaka på livet. Ärligt talat måste jag nästan säga att det har varit så härligt med denna typ av liv att jag lätt skulle göra om det. Ärligt talat igen så tror jag nog att jag kommer att göra det.
För så bra har vi haft det, även om det kanske inte återspeglats här på nätet.

Sammanfattningsvis så gör man just "ingenting", vilket förmodligen är anledningen till varför man har det så bra. En lång, men seriös semester helt enkelt. Vad nu det är..

Nu har vi som sagt blivit tilldelade galna mängder med puder såhär lagom till det att liftarna ska stänga så vi kommer självfallet att tillbringa helgen uppe på berget surfandes i njutning.

Nog om livet här. Nu börjar vi faktiskt längta hem till staden, smutsen, skiten, otrevliga människor och allt som där ingår. Önskar er alla en fortsatt trevlig helg. Vi hörs igen om ett par dagar!

fredagen den 4:e april 2008

Upp igen


- Oj oj, nej. Stanna! Sluta!, var just de orden som viskades stressfyllt ur Johans mun då han på skidor försökte ta sig av tvåstolsliften, från Frachey upp till Mandriaområdet. Det var första gången på ungefärligt räknat 12 år sedan detta senast inträffat.

Det sa pang!
Upp ställer sig strutsen som på skridskor i hopp om att dagen ska leda till något bättre med tiden, pladask.
Jahapp, så var man på samma nivå igen som när man övergav plankorna för så många år sedan. Jag vet inte hur många gånger jag stannade upp i min halvdana åkning för att slurka i mig ännu en snövall då resterande åkningsvänner strattade bäst nere vid liften.

Hoppas att min bräda blir tillslipad snart så jag kan visa vad jag går för igen.
Livsfarligt! Pladask!

Men annars är allt som det ska, man börjar förstå att det ljuva livet snart kommer att tas ifrån en. Jag som har det så underbart här. Lätt det bästa som finns!

onsdagen den 2:e april 2008

Bilder


Smutsig duva tvättas bäst i Turin.


Stefan och Oskar väntar på lunch en småmolnig dag i Turin.

tisdagen den 1:e april 2008

Var gick alla?

Länge sen.
Här är det fortfarande blå himmel och härliga avslutningskvällar med dem som än inte flytt spökstaden. En efter en verkar lämna mig och Froste kvar och här står vi nu med planer på att försöka ta oss till Marseille, med en handfull åjrås pengar på fickan.

Igår tog en av bummarna vid namn Karl med mig till Milano för att där ränna i affärer och för första gången på många månader spana på det motsatta könets vackrare skapelser.
Att slänga pengarna på kläder var inte att ens försöka med då varannan butik gick under namnet Prada och den andra hälften kallade sig för D&G, Gucci eller varför inte butiker innehållandes sagolikt påkostade catwalkkläder. Värdelöst.
Det blev som ni förstår till att sätta sig och fika på någon uteservering sisådär någon gång i timman. Mat fick vi även i oss och denna var magnifikissimo, på något ställe där massa balla fotbollsspelare brukar käka efter matcher. Typ. Gott hursom. Bra dag. Sol.

Annars börjar väl det mesta gå på sista versen. Pappa, Marie och Oskar kom hit ett par dagar efter det att mamma och Jocke åkt hem till Sverige igen.
Farsfamiljen stannade i en vecka och tackade sedan för sig då benen inte orkade mer. Det blev en lugn vecka innehållandes sjukt god påsklunch och allmän kärlek.

Vi får se vad som händer, jag vet då ingenting.

söndagen den 30:e mars 2008

Avsked

Tiden har gått och säsongen börjar närma sig sitt slut. Nysnön lyser med sin frånvaro men de allra flesta pisterna håller fortfarande måttet så åkningen är inget att klaga på. Däremot har jag fått nog av säsonglivet och byhålan vi lever i. Hemlängtan har tagit över och saknden av allt och alla där hemma blev för stor för mig att hantera. Därför har jag bokat en flygbiljett från Milano till Stockholm som avgår den 5:e April. Egentligen skulle jag jobbat fram tills den 15:e men jag fick tillåtelse av chefen och kollegorna att åka hem i förtid vilket jag är mycket tacksam för. Borta bra men hemma bäst.

Till alla er som funderat på att göra en säsong själv har jag ett par tips som kan göra resan lättare och roligare.
1. Ta med en bil- Något som stört mig väldigt mycket är att jag har kännt mig så inklämd i den här lilla byn med flera tusen meter höga berg runt omkring mig så långt ögat kan nå. Det hade verkligen behövts en bil tillgänglig så att vi kunde se oss omkring lite mer och komma bort från byn ett tag.
2. Reka stället innan ni åker- Om jag hade vetat hur det skulle vara att göra säsong hade jag åkt ner några dagar på hösten innan säsongen börjar för att fixa allt som behövs på plats istället för att göra det över internet som vi gjorde. Då kan det också bli mycket lättare att skaffa kontakter och leta lägenhet. Hett tips.
3. Ta inte första jobbet ni hittar- Jobbet vi tog tyckte vi lät bra när det beskrevs på mail men lite skräckslagna blev vi när de andra säsongarna berättade att vi fått det slitigaste jobbet i byn. Alltså kan det vara bra att höra runt med några fler innan man tackar ja och förbinder sig till något. Det är inte särskilt svårt att få jobb på såna här ställen heller. Nästan alla restauranger, affärer och uthyrningar har säsongsarbetare.
4. Hyr en lägenhet själv- Eftersom vi trodde det var svårare än det visade sig att hitta jobb och lägenhet tog vi det första bästa vi hittade. Vi blev erbjudna en lägenhet i samband med jobbet för tusen euro var för hela säsongen. Vi hade inte sett en enda bild på hur det såg ut men vi tog chansen. Tur hade vi att den faktiskt funkade att bo i men det dummaste vi gjorde med den här dealen var att om det skulle va så att vi inte trivdes på jobbet hade vi blibit kickade från lägenheten. Om man tar ett säsongsjobb så är det för hela säsongen så det gäller att veta vad man ger sig in på. Om man är tvungen att sluta så kommer inte chefen bli glad och därför bör ni ha en fristående lägenhet.
5. Pröva nya saker- Jag har i alla mina år varit en trogen brädåkare och endast inställd på just den åkningen. Nu när jag kom hit och man hade möjligheter genom utyrningen att tex. pröva skidåkning gratis kändes det givet att göra när åkningen varit oförändrad under en längre tid. Jag är mycket glad att jag gjorde det valet då jag nu är en relativt erfaren skidåkare.

Tror det var allt. Vill tacka alla som följt mig under resans gång och det ska bli härligt att se alla er igen. Mycket snart.
John signar ut.

tisdagen den 18:e mars 2008

Nya första intryck

Tiden går, vad vi nu ser som hem byts snart tillbaka mot pojkrum.
Det känns att vi närmar oss Sverige med långsamma steg då mamma och Jocke just lämnat mig efter en rask långhelg.

Hursom var det väldigt skönt att få lite mänsklig kontakt med någon man känner, förutom de man hänger med här på plats. Men nu är de hemma igen efter en fin helg med kalla som varma dunderåk i pisterna. Får någon åkning utanför markerade nedfarter finns fortfarande inte att få tag på.



Liksom resten av turisterna som drar sig till denna lite lugnare alpby fick de en klump i halsen när se såg utsikten från topparna. Det är sånt som vi inte tänker på längre, vardag. Man blir vid tillfällen som dessa åter medveten om hur häftigt och enormt allt egentligen är här. Märkligt att man blir så blind när man är van vid saker. Som om det inte betydde något.
Just dessa saker ska jag tänka på nu under den sista månaden på hög höjd.



På lördag kommer pappa ner med damvännen Marie (man kan väl inte säga flickvän i den åldern?), sonen Oskar samt flickvän till son vid namn Asse. Alla intryckta i en japansk grå Kia med automatlåda. De stannar i en hel vecka, då påsklovet tagit sig till Sverige. Det har det förmodligen även gjort här, men man blir snurrig då vädret inte stämmer överens med hur det brukar vara vid den här tiden på året.

Det här var Johan Eriksson, Champoluc-korrespondent. Blä!

lördagen den 15:e mars 2008

3/4

Hej alla, vill bara säga att jag lever. Tre månader av fyra har gått. Just nu är min kära bror på besök. Han kom hit med pappa i tisdags och stannar till onsdag. Det är fint att ha honom här. Man känner att det finns en verklighet utanför allt det här. Och just nu med en månad kvar så känner jag att det ska bli riktigt kul att komma hem till Sverige. Men först ska jag utnyttja vistelsen här till fullo.

De tre musketörerna fick tre fina skiddagar ihop. Under den första dagen regnande det. Den andra dagen började med ett riktigt ballt offpist åk. från Colle betta ner i Gressoneydalen. första halvan var riktigt fin då det hade kommit 20 cm nysnö dagen innan. Den andra halvan var slaskig och slutet var bart så då fick vi traska med skidorna på axeln. Efter det var vi helt slut alla tre och åt lunch på Gugliemina i Alagna på nästan 3000 meters höjd. Riktigt bra! Fina middagar blev det också. Den sista dagen åt vi lunch med johans mamma och pojkvän som också är på visit. Men det vill nog Johan skriva mer om. Han har ju å sista tiden tagit över hör. Jag har lite tappat orken men ska försöka lite till.

Idag åkte de första bummarna hem, Olle och Lene. Tråkigt. Det börjar kännas att säsongen är på upphällning då turisterna blir färre och färre det är riktigt bra. Snart får vi byn för oss själva igen och kan avsluta det här på ett bra sätt. Sen blir det kanske frankrike en vecka för att ladda inför mötet med Sverige. Om någon har en lägen het till mig när jag kommer hem så hojta till! Ses snart.

lördagen den 8:e mars 2008

Äntligen molnigt

Märkligt sagt kanske, men eftersom solen jobbat heltid samt övertid i dryga månaden nu börjar man tröttna lite på vad medelsvensson definierar med ”ett underbart väder”.
Men som titeln avslöjar har alltså denne enfaldige härskare tappert skjutits undan av kritvita vattenpartiklar, som enligt väderexperter snart bör släppa ut sin avföring i den form vi så länge längtat efter.

Annars går maskinerna på lågvarv. På alpfronten intet nytt, som man säger.
Jobbrutinerna är sedan länge ryggmärgstränade, så allt går som på räls. Ikväll kommer sista stora gruppen skandinaver innan påsklovet. Därefter lugnt och skönt igen. Kanske får man äntligen återgå till sitt försök att lära sig italienska. Än så länge kan man väl i princip bara svära och gorma. Det har vi å andra sidan blivit väldigt bra på!

I veckan kommer mamma och Jocke på långhelgsvisit i hopp om bra skidåkning och en välbefinnande avkomma. Jag tror att de kommer bli fullkomligt nöjda. Speciellt när de ser att jag är på god väg att spara ut min tidigare avskalade skalle, vilken förr tilldelats så många diskussioner.

Även Froste får ta del av en gnutta familjeglädje då en skara på två - far som bror - dyker upp i byn redan på tisdag kväll, ungefär vid samma tidpunkt som Henke galer och klinkar på guran sin i hotellbaren på Castor.

Back to work. Klockan är ju bara 23:26 än så länge.

lördagen den 1:e mars 2008

Avrapporteringar

Fröken Monte Rosa talar för sig själv med sin unika stämma när hon släpper iväg sitt vackra snölager längstmed de klippiga branterna och utmed bäcken vilken delar Champoluc i två, byggnadsmässigt sett, olika delar.

Ett konstant porlande dag som natt utgör byns karaktär och ger ro åt byborna, vilka väntar kuddkrig med den omtalade marssnön, belägrade under en evigt strålande sol. Till råga på duggar det en gnutta en dag som denna.

Sportloven har gått mot sitt slut och glädje ligger i luften, nu när ungefär lite drygt halva vistelsen varat. Och visst är det mycket man saknar från hemmavid, trots att man fått ta del av detta paradisiska landskap. Många gånger har jag tänkt tanken att lämna allt för att komma hem och njuta av Stockholms dunderfeta vårväder, men jag tror nog att vi kan tygla oss tills vi kommer hem avsatt datum. Inte föratt vi har ett avsatt datum än direkt, och inte heller tror jag att Stockholm har något vidare väder att skryta om för tillfället. Så, jag får väl försöka njuta i de hårda längtansstunderna och säga "pilutta er" istället, även om det regnar.

Jag har beklagligen uteblivit från den senaste tidens bravader då jag legat i svåra öronsmärtor - även känt som Otitis eller öroninflammation - under den senaste veckan.
Igår behövdes alltså ett besök hos farbror doktorn då jag inte stod ut längre. Att hitta till hans lokaler var inte det lättaste, kanske var det för att dessa låg under en hockeyrink. När jag väl drog i rätt handtag trodde jag att jag kommit till en offentlig toalett. Allt var nedsläckt och det kändes som om jag flugit tillbaka till random nazibunker. Nåväl, "doktorn kan komma" tänkte jag och satte mig på en av de gamla stolarna i väntans tillstånd. Tillslut staplar en skallig herre in genom glasdörren iklädd rock och kokainbrillor och hälsar artigt med högern. Paolo - Johan. Jag pekar på örat och han nickar som om han stod inför en svettig hjärtoperation.

- Gulp, sa jag artigt tillbaka då han ledde mig in bakom en stor betongbunkerdörr med nukleära klistermärken på.
Jag satte mig ännu en gång på en stol så att Paolo kunde kontrollera om Otitis hade satt sig eller inte.

Massor med receptlappar bar jag med mig ut från hockeybunkern vilka jag behövde för att hämta ut tabletter och dylikt på Pharmazia. Kostnad: 0 €.
Det är rätt helbra att arbetsgivaren känner halva regionen, dessutom helbra att arbetsgivaren är bror med borgmästaren över Italiens mest inflytelserika region vilken vi råkar bo i. Självklart anser staten att denna familj bör få gratis sjukvård livet ut. Jag är nöjd hursom.

Sammanfattningsvis kan nämnas att vi jobbar mycket med att leva i nuet och att skjuta framtidsplanerna åt sidan för ett slag. Detta levnadssätt är fullkomligt främmande för mig, men jag tror ändå att jag gör ett relativt bra jobb ifrån mig på den fronten.
Befinner vi oss inte i backen, vilket det blivit lite av på sistone, så hittar du oss framför en tallrik pasta med tomatsås svingandes bestick i högsta hugg likt riktiga vikingar. Straight up!
Skulle vi nu inte befinna oss på nämnd plats kan du ju alltid försöka på Golozone, var det serveras drinkar med receptexakta spritmängder, till skillnad från på krogarna hemma i Fjöllträsk.

Härom dagen mixtapade vi ihop en CD åt denna ypperliga samt enormt enformiga pub och denna blandning kom att innehålla rockdängor av skränigaste slag vilket sopade banan av de gamla skränhittarna. Det var faktiskt ganska kul, men även nödvändigt.

Annars är allt i sin ordning och byn visslar på samma visa som när vi anlände:

- Fortfarande styr enorma mängder testosteron bygden.
- Solen strålar än med sin glans.
- John har svårt att sova vår nattsnarkande lya.

Jag längtar efter er mina vänner och allt vad ni nu är!
Har ni lust och om ni har en ledig stund att avvara önskar jag att ni slänger iväg ett iallafall lite halvglatt mail till oss.

Over and out.

söndagen den 24:e februari 2008

Snuvaligen

Vecka 9. Stockholmsveckan. Blä.
Men såhär efter söndagens morgonrusch må jag nog säga att malmöiterna var betydligt jobbigare förra söndagen.
Då stod folket i en 40 meter lång kö för att få hyra av oss, vilket visade sig vara tvärtom denna vecka. Skönt, även om vi har drygt 250 gäster.
Dessutom har jag gått och blivit sjuk igen. Jag gissar att det är samma sjukdom som jag blev frisk från förra veckan; hosta, huvudvärk, feber och annat smått och gott som sprids i dessa dagar. Attjo!

Nu ska John och Froste upp och leka med sina nya skidor. Själv ska jag gå till mataffären och frossa i mig godis. En kaffe skulle kanske sitta bra en solig dag som denna.
Förresten slog det mig att det nu har varit sol i 1 månad i sträck här. Varje dag! Visst är det märkligt?
Det kan låta lite märkligt, men jag längtar till nästa halvdassiga dag.

Låt oss hoppas att det blir en rolig vecka och att Stockholmarna är sugna på att hitta på någonting vettigt under kvällarna.
Nu måste jag hem och läka i min svettiga nittiosäng.

måndagen den 18:e februari 2008

Nu jävlar

Efter att ha läst de två senaste inläggen från Johan så är det fan dags. På senaste tiden har det hänt en massa grejer vilket är den största anledningen till att jag lyst med min frånvaro i cyberrymden. För en vecka sedan var mina kära föräldrar nere på besök en vecka för att hälsa på och utforska backarna i Monterosa Ski. Jag hade sett fram emot detta ett bra tag då hemlängtan hade slagit till veckorna innan. Ett stort plus i kanten vill jag ge dem för gåvorna vi(eller mest jag) fick, nämligen en osthyvel(finns fan in)genstans utom hemma vilket jag inte förstår), två flaskor soya(jävligt gott till ris), påslakan plus en extra handduk(har jag saknat sen dag ett), en påse full med saltlakrits(favoritgodiset som fortfarande ligger gömd i garderoben), en mängd tidningar och Johans favoritskor levererade från hans hem i Älvsjö. Förutom allt detta bjöd veckan på restaurangmat nästan varje dag vilket inte händer så ofta när vi inte har besök. Mycket gott var det också. Grazie!
Vi tre tackar pappa Fredrik och mamma Annelie för en underbar vecka!

För några dagar sedan fick jag skjuts med en svensk nanny vid namn Lisa ner till Turin för att gå på Ikea. Grymt skönt var det att få komma ifrån champoluc ett tag. Mest för att man känner sig så inklämd när man är bosatt mitt i en liten by med 4000 meter höga berg så längt ögat kan nå. Utan bil vill tilläggas.
Väl där var jag upprymd av att få en smak av hem ljuva hem. Många nödvändigheter inhandlades men det vi nog glädjes mest av var den svenska maten som Ikea Food sprider ut över hela världen. Numer är köket hemma fyllt med köttbullar, glögg, norrlands guld och andra godsaker. Tack Lisa för en trevlig och mycket nödvändig resa.

Tillsist måste jag erkänna för alla trogna brädåkare hemma att jag faktiskt svikit er och börjat åka skidor. Mest för att föret i backen numera inte tillhandahåller bra åkning för brädåkare och för att min egna snowboard har legat och väntat på lagning ett tag nu. Perfekt läge att lära sig nåt nytt och det är jag glad att jag gjorde. Nu fick jag precis mina nya pjäxor på posten och inom en snar framtid kommer också ett par riktiga värstingskidor från blizzard att dimpa ner i brevlådan. Den nya hobbyn har tagit upp mycket av min lediga tid och är en annan stor faktor till att jag inte skrivit något till er alla på ett tag. Men nu jävlar som sagt hoppas jag att ni är tillfredställda med min prestation och jag ska försöka hålla kontakten med er bättre i fortsättningen. Lovar och svär.

söndagen den 17:e februari 2008

Brun sju?

Nu blev det sådär igen; jag har absolut nada att göra.
Jag vill inte åka upp på berget eftersom det är söndag. På söndagar är det kaotiska folksvärmar som vallfärdas upp med Crestkabinen och hit till byn där de sju minusgraderna samt det sjuttio centimeter tjocka snölager ej än slukats med vårvärmen.

Jag lovade senast vi hördes att John skulle bli första man att publicera detta inlägg, men nu har det gått och dragit i fingrarna mina i över en vecka. Det blir nog mig ni får höra av mest i framtiden då kollektivkollegorna på senaste visat noll intresse för denna magnifika tidsskrift.
Allt i min makt har jag gjort för att de ska börja knappra och blippa ner ett par rader. Jag hittar på massor med roliga påhitt för vilka syftet är att sprida till er via ord. Men ack, de har inte förstått det här med att datorer fortfarande är framtiden.


Froste förstör

En händelse som stod ut lite från mängden var att jag igår hjälpte STS med en av deras transferbussar. Uppdrag: bussguide. Huvaligen, det var inte det lättaste. Det slår definitivt en dagisfrökens arbetssysslor angående gruppsammanhållning med hästlängder!
Först av allt skulle bussen i Genève fyllas till bredden för att genom Schweiz och Frankrike puttra längst med bergväggar, genom den 11 kilometer långa Mont Blanc-tunneln och vidare upp mot Aostadalen för att där avlasta resenärer på respektive hotell.
Ett stopp på en halvdassig vägkrog innebar middag, men helst av allt verkade alla bara vilja komma fram. Inget att göra åt, direktioner är till för att följas.

Allt som allt gick det ändå rätt bra för mig där i framsätet, vilket jag för övrigt även somnade i. Transferrekordet slogs tidsmässigt men ändå ville jag bara dö. Sen fortsatte jag jobba natt, men ni vet ju vid det här laget att vi jobbar lördagnätter så det behöver jag inte upprepa.

I veckan ska det enligt källor - säkra så som osäkra - dimpa ner lite nysnö.
Kanske dimper det även ner en och annan alla hjärtans dagpresent till Johan? Kanske mängder med Marabou och Kexchoklad?
Än kan jag ju bara hoppas.

lördagen den 9:e februari 2008

Tidsfördriv



Herr och fru Hägerstrand är i denna stund påväg bort från dessa soliga alper hem till Sverige och till allt som där väntar.
Med ett leende tog vi farväl, så jag förmodar att de är nöjda med sin semester och över att få besöka sin skäggstubbige sistfödda - John.
Egentligen bör det väl också varit just John som skrivit det här inlägget men jag har lite tid över såhär på eftermiddagen, men han får skriva mer om det i nästa inlägg tycker jag.

Fortfarande står solen högt på himlen precis som vanligt här i Champoluc. Snön som föll för en vecka sedan klarar inte längre trycket och verkar även denna gång försvinna. Men pisterna är feta, som vanligt. Helt otroliga uppriktigt sagt.

Det svåraste med att blogga om en resa där man inte är på resande fot är att det inte händer så värst mycket runtomkring en. Självklart är det full rulle och alltid har man något att göra. I torsdags var det till exempel Music Night på Hotel Castor, vilket är en helt fenomenal tillställning då hotellägaren Herman sätter sig framför synten och galer som en tupp inför en fullsatt hotellbar i engelsk stil. Sundsvallshenrik som vanligtvis står i den annars lugna baren kompar med gitarr och sång. Publiken är som galna, tänk er Beatleskonserter fast för äldre. Eller för alla åldrar, ungefär.

Inatt är det lördagnatt. Hemma älskade jag när helgerna drog igång. Här hatar jag det.
Såhär ser nämligen våra helger ut:

Fredag innebär att de svenska gästerna packar sina väskor för att bege sig hemåt igen. Jobbigt och stressigt.
Två av oss jobbar hela lördagen. Många italienare kommer in på morgonen och önskar hyra utrustning.
Dagen går mot sitt slut och italienarna kommer då hem från backarna igen. Alla självklart på samma klockslag.
Fort hem och få något i magen då vi bommar igen vid sjutiden.

Därefter kommer under hela natten busslass med skandisar. Där ska vi stå och ta emot privata skidor, köra dem till hotellet samt registrera dem i datorn.
Natten är över och solen börjar lysa upp Monte Rosa i ljus röd nyans. Sju börjar vi jobba igen på söndagmorgonen för att göra klart det som inte hunnits med under natten. Då jobbar alla tre och då är det jobbigt. Inte så lite heller, riktigt jobbigt. I flera timmar.

Uschiamig, nog klagat. Nu ska jag försöka få i mig en kaffe för att sen ta över Johns arbetspass.

Tack Marie för att du skickade ner alla tidningar! Du är guld värd!

lördagen den 2:e februari 2008

Froste

Det var länge sen jag skrev nu. Jag vet att jag är dålig men det är mycket som händer och när det blir tillfälle för lite bloggande så är det ofta något annat som kommer emellan, skidåkning eller bara slapphet. Vet inte riktigt vad Johan och John har skrivit under den senaste veckan så om det blir upprepningar så får ni ursäkta. Här kommer i alla fall min version.

Den 30 januari var det Froste Wiströms födelsedag. 20 bast, håller på att bli gammal. Nej det tycker jag faktiskt inte än. En man i sina bästa år kanske fungerar bättre som beskrivning. Dagen firades med jobb, telemarksåkning och utgång.

Klockan ringde den morgonen 07:10. Förstod inte riktigt att det var min dag men då J och J sjöng ”Ja må han leva” från sina sängar på var sin sida av mig förstod jag. Då gasen till spisen var slut bestod min frulle av en torr brödbit med ett fett lager Nutella och ett glas juice. Men jag var glad ändå. För framför mig hade jag fyra paket från min kära Farmor. Ett paket för ledsna dagar. Ett paket för avslappande dagar. Ett paket för alerta dagar. Och ett paket för kalla dagar. Tre böcker och ett par skidstrumpor. Tack Farmor! Jag har börjat läsa igen efter cirka tre års uppehåll. Det känns riktigt bra att äntligen har funnit läsron. Så böckerna kommer läsas och strumporna kommer säkerligen att användas.

Under den fyra timmar långa lunchrasten provade jag för första gången telemark. Fruktansvärt svårt, fruktansvärt jobbigt men fruktansvärt roligt. Jag träffade en gammal telemarksåkare som undervisade mig i denna förlegade teknik av skidåkning. 1800-talsvibbarna är påtagliga, att låsa fast hälen som i en modern bindning är genialiskt men det är kul att prova på något nytt nu när offpistmöjligheterna är aningen begränsade på grund av aprilvärmen som hemsökt oss i en vecka. Först idag ser det bättre ut men lite kallare luft. Kanske blir min present till mig själv en ny telemarksutrustning. Vet ju hur julen slutade med skidinköp så det är inte helt osannolikt.

Efter jobbet serverade John en pizzamiddag med alla tänkbara ingredienser. Mycket gott! Golosone var kvällens sista anhalt. Tyvärr utan Johan som kurerade sig från sin svåra hosta hemma i sängen. Där träffade vi ett par sköna krogägare från Åre. Deras plan var att luffa runt mellan olika skidsystem med bara en ryggsäck och skidorna. Det lät riktigt ballt. Kanske en idé för nästkommande vintrar. De här kamraterna var fyllda med idéer och visioner. Det har jag saknat här i Champoluc. Här lever vi alla i nuet utan större problem som stör livet. Men vissa dagar känns det lite fattigt. Jag behöver inspiration till framtiden och dessa gossar hjälpte mig en bit på vägen.

J’s och J’s present till mig är en fotbollsmatch i någon av de stora fotbollsstäderna som inte ligger allt för långt härifrån. Jag är egentligen inte något fotbollsfreak men jag tror att den kvällen kommer bli grym på många sätt.

Födelsedagen påminde mig mycket om alla er där hemma. Så är det alltid under de lite speciella dagarna som man är van vid att spendera med dom man tycker om. Men jag ska inte misströsta för vi hade ju angenämt besök från Svezia för en vecka sedan. Åsa, Madelene och Pernilla bodde i en lägenhet ovanför Golosone. Vi åkte skidor varje dag, käkade middag varje dag tillsammans och gjorde byn osäker flera nätter. Det var otroligt kul att ha dom här men det kändes också lite konstigt. Champoluc har ju blivit min by och det kändes helt enkelt lite ovant att träffa någon här som man annars träffar hemma. Imorgon natt kommer Johns föräldrar och jag kan se att han är glad och förväntansfull inför deras ankomst.

En hel del andra saker händer såsom, pulkarace, gratis STS picnicar i backen på vanligt chartervis, espresso och bokstunder i solen, skidåkning, afterski, utgångar, filmkvällar, en hel del jobb på Tako. På söndag blir det latinodans på initiativ från två flickor som vill se vad vi går för. Vilken tur att jag tidigare har tagit tre salsa lektioner. Om två veckor har halva säsongen gått. Om någon månad kommer brorsan på besök. Tiden går och jag kan bara konstatera att jag trivs riktigt bra just nu.
Ska försöka vara lite mer aktiv på den här bloggen framöver. Skicka gärna paket. Over and Out.

fredagen den 1:e februari 2008

Klickklick

 John i Alagna
Kameran klickar snabbare än Lucky Luke och photoshoppandet ligger på högvarv.
På Pixbox kommer nya bilder upp med jämna mellanrum, dessutom ligger de i datumsordning så glöm inte att kika på de gamla bilderna. Det finns nytt att se överallt. Wow, visst?

För övrigt har Froste nu lämnat tonåren och öppnar härmed armarna för att krama in omvärldens festligheter.
I födelsedagspresent fick han av John och Johan möjlighet att besöka valfri Champions Leaguematch, förutsatt att alla tre åker på detta hittills oplanerade spektakel samt att ett av lagen måste gå under namnen Juventus alternativt Milan. Wow, visst?

tisdagen den 29:e januari 2008

Pulkarace

Långt ifrån tråkigt är hur vi har det.
Just hemkommen från picnic under en stekande sol utan ett moln på himlen - liksom igår liksom väldigt ofta - och mätt som en plätt sitter jag och knåpar ihop symboler till er endast i syfte att göra er avundsjuka.

Gårdagen var för min del lugn. Bokläsning blev dagens enda syssla medan kvällen bjöd på vin brulé eller vad det nu heter. Detta självklart endast i pauserna från pulkaracet säsongarna satt ihop. Kul, det gick dåligt. Men kul! På riktigt.

Nu börjar ärligt talat snön att ge upp sin kamp emot de märkliga januariplusgraderna. Krypa ner i marken för att där stanna.
Rykten menar på snö till helgen, vi får väl se och hoppas. Jag ska kanske inte klaga, det finns ju fortfarande äckligt sjukt bra snö i pisterna. Toppklass! Tipptopp!

Tjingtjong, nu ska jag visa de nya bilderna för STSarna. Kolla du med vettja!

lördagen den 26:e januari 2008

Tribute

Detta inlägg är tillängnat alla de som gjort vår tid här i Champoluc ännu mer trevlig än vi kunde föreställt oss.

Vi börjar med Frostes vänner Åsa, Madde och Pernilla som vi tog farväl av för några timmar sen. En vecka spenderade trion nere hos oss och det kunde inte ha uppskattats mer. Alla trevliga middagar och glatt sällskap ni bjöd på var precis det vi behövde och det var verkligen guld värt att ni tog er ner och hälsade på.
Hemskt mycket tack!

Nu i dagarna har vi även fått en del post mottagen på Tako Skirental dit adressen leder. Själv vill jag uttrycka min yttersta tacksamhet till Maya som bestämde sig en natt när hon inte kunde sova att skicka ett paket till oss. En otroligt fin gest i mina ögon och innehållet var mycket glädjande för alla tre. Maya du är en sann human och en riktig kompis.

Många braåha-saker har vi att tacka Johans föräldrar för. Värmeljusen värmer som de ska och det uppskattas av alla. Likaså gör lusekoftan som Johan nu bär på daglig basis. Jag är avundsjuk.

Fortsätt göra det ni gör så ska vi göra så gott vi kan för att visa tacksamhet. Förresten fyller Froste snart år. Glöm inte att gratta honom.

fredagen den 18:e januari 2008

Bostad

Hoppla, vi har ju totalt glömt bort att berätta om hur vi bor och allt annat nödvändigt ni säkert funderar över.

Först och främst vill vi kanske inte skryta med vår bostad, det är en enkel boning med tre desto enklare sängar.
Men för er som verkligen är superduperintresserade kommer nu en mer utförlig beskrivning.

Traskar man västerut upp för backen från kyrkan och från det lilla snöfyllda torget hamnar man efter en tids letande i en relativt gömd stengång. Över gången hittar man borgmästarens bostad och ett par meter in i mörkret kan man ana ett dörrhandtag på vänster sida.

Dörren vilken dörrhandtaget sitter på är alltså en portal till en numera stökig ungkarlslya och vid det här laget i livet bör de flesta av er där ute ha en aning om hur en sådan ser ut.

Hukar man sig inte då man trycker ned handtaget och trycker dörren inåt så har man sig själv att skylla om eventuell skallskada framkallas.
Fötterna placerar man på dörrmattan/trasan eller vad man nu väljer att kalla den.
Stänger man dörren efter sig – något som kan anses vara lämpligt – finner man på sin vänstra sida en alldeles sagolik gasspis samt en förtjusande skitig diskho sällan tom på smutsigt porslin.
Framför oss ser vi ett cirkelformat matbord i mörkt trä. På detta ligger ofta onödiga pinaler i vägen då frukost samt kvällsmat är redo att serveras. Tre stolar står även placerade intill skönheten.
Förr stod där fyra, men eftersom vi inte har tillgång till nattduksbord agerar en utav de ståtliga fyrfotingarna sådant.

Sängarna befinner sig mitt i vardagsrummet, eller om ni önskar så befinner de sig även i köket. Detta är knepigt att avgöra då rummet egentligen bara består av just ett rum. Hur som haver så står den första sängen precis bredvid ytterdörren till höger tätt följt av säng nummer två samt säng nummer tre. Johan och Froste har flyttat ihop nummer ett och två - i grunden utfördes detta för att skapa en varmare stämning. John valde att sova intill väggen i säng nummer tre, alltså den bortersta då man står i ytterdörren med fötterna på trasan eller vad ni nu önskar kalla det smutsiga åbäket.

Garderober och skafferi finns även tillgång till, de är slingriga och står lite överallt. Att förklara placeringen av dessa i ord är inte ens att fundera över. Dessutom har vi som tur är tillgång till en toalett; en alldeles enastående produkt som används dagligen. Innedasset blev tilldelat fyra kvadratmeter av lägenhetens dryga trettio. Kakelgolvet är i hela lägenheten brunfärgat och askallt, men på dasset finns där en skillnad. Nej, det är inte varmt där heller men kaklet är där rödfärgat till skillnad från övrig golvyta.

Väl inne på toaletten erbjuds även en dusch av förnämaste kvalitet, ett stort handfat, ett mögligt fönster samt en bidé vilken jag själv hoppas att ingen brukar.

Annars finns det inte så värst mycket att tillägga. Vi har ett par tre taklampor, två oanvända minifåtöljer samt två icke justerbara dock fungerande element. Att vi har en kyl behöver vi kanske inte berätta, men nu när ni vet att den finns så kan det nämnas att den är ungefär lika stor som en vanlig svenssonugn.

Tavlorna som satt på väggen har ersatts med affischer föreställande mindre vackra snowboardmotiv och mellan de snirkliga skåpen hänger handdukar och skidkläder på spända tvättlinor.

Här och var i taket hänger fortfarande lite hemsnickrat julpynt som förmodligen kommer att hänga till påskharen i egen hög person skuttar hit och skäller på oss.

lördagen den 12:e januari 2008

Avis?

Det verkar som om jag blev författaren till även detta stycke. Så kan det gå om Froste jobbar och John befinner sig hemma i duschen.
Men innan vi skiljdes åt konstaterade vi att denna dag nog var den som ändå har varit bäst hittills. Förstår ni vad jag försöker säga?

Det har snöat i cirkus 30 timmar nu - det började ungefär när vi var i Verrès igår och köpte konserver för 200 € - och än har det inte slutat. Träd till bredden fyllda med lössnö släppte ett efter ett sin tunga last då vi for* ner genom de tysta skogarna.
Jag själv konstaterade att det nog var omkring 50 cm nyfallet när jag befann mig med puder till midjan och brädan i den tidigare pisthöjden. Trots detta är Champoluc tydligen en av de få skidorter i världen som pistas varje dag.

Ska man klaga på något så är det enda möjligvis sikten, men den är inte så dum. Jo, lite dum men man kan ju bannemig inte få allt här i världen heller.


* for = ramlade.

tisdagen den 8:e januari 2008

Puder

Livet är allt bra, nu börjar det lugna ner sig en aning här.
Nyår är slut, partyfolket återvänder till sitt medan vi stannar kvar och lever vidare.
Nyss hemkommen från en sagolik STS-picnic med dryck och måltid satte jag mig precis ner på kontoret för att pusta ut.
Trött blir man, pudret har ju kommit till stan. Massor för den delen. Sékert 30 centimeter.

Som gammal datornörd, för det måste jag väl ändå erkänna att jag varit, så har jag konstigt nog givit upp det knapprande livet och istället satsat på bokläsning och andra töntsporter.

Jag vet inte vad jag ska säga, eftersom jag känner mig helt solstingig. Poängen är hursom att jag tycker att ni bör känna er avundsjuka.

Och bilder säger ju mer än tusen ord, så snart jag har tid och ork så kommer fler foton att komma upp på Pixbox.

Puss.

torsdagen den 3:e januari 2008

08

Nollåtta har bara börjat och nu återstår ett år fyllt med härligheter. Det gångna året avslutades späckat med maträtter på hotellet här bredvid källarlyan, för att därefter övergå till dans och kramar på torget. Kanske lite mer galet än så, men det var bautaroligt.

Jobbet har dragit igång för fulla muggar, stressen ligger i nivå med halsmandlarna och att spendera tiden i backarna är blott en dröm.
Nog för att byn är en lugn sådan känner i alla fall jag en stor stresspress på mig att stiga upp vid sju på morgnarna enbart för att göra kunderna nöjda. Ja, det är väl ett kul jobb men det tar kol på en.

Men nu verkar lite ljus skänkas åt oss, snös är på frammarsch och byn är snart tom på turister. Sött!
Då kan vi äntligen pröva lyckan i pudret. Äntligen! Som vi väntat…

Vi träffar mycket folk här i bygden, ciao ciao på dig. Hemma är man ”tjenis” med folk, vad blir man här? Ciaois?

Nej, jag orkar inte skriva längre. Det är så skönt att äntligen få sätta sig ner och relaxa med musiken på högsta volym.

Tack pappa för julkortet, gott nytt på er med! ☺

måndagen den 31:e december 2007

Gott Nytt År!

Dagarna runt nyår är de mest häktiska för oss på jobbet under hela säsongen enligt dem som varit med förr. Två av oss har jobbat per dag och tagit hand om alla italienare som har kommit till byn för att fira det nya året. De flesta är riktigt usla på engelska så det blir mycket pekande och titt som tätt ropar vi på chefen Ivan som får fungera tolk. Det är inte det mest avancerade jobbet vi har tagit oss an men det är bara bra. För då krävs inte så stort fokus på jobbet. Om ett par veckor kommer de svenska resebyråerna börja skeppa hit sina gäster och då kommer nog jobbet bli roligare när man faktiskt kan prata med kunderna. Det är också ungefär då som byn lugnar ner sig lite. För tillfället är det helt hysteriskt. Det var tio minuters kö på Crai, den lokala mataffären, när jag skulle köpa skumpa till morgondagen.

Nyårsaftonen verkar inte bli den mest fartfyllda vi upplevt. Johan och Froste står just nu och sliter på jobbet medan John just kom hem från berget och backarna. Det är inte så värt att åka just nu pga. alla italienare som tar upp alla plats både i backen och i liftkön. Det var ett tag sen det snöade så föret har blivit väldigt hårt på de flesta ställena. Menmen man måste ändå ta vara på de dagarna man får tillfälle att uppleva alpfjällen.

Ikväll har vi bokat bord på Hotel Favre där vi hoppas på en trevlig nyårsmiddag till att börja med. Sedan får vi se vart folket, draget och firandet för oss in på tolvslaget.
VI ÖNSKAR ER ALLA EN TREVLIG START PÅ DET NYA ÅRET!

fredagen den 28:e december 2007

Två veckor

Drygt fjorton dagar har vi spenderat i den lilla alpbyn Champoluc. Julen är avklarad och nyårsafton stundar. Om jag hade varit hemma i Sverige som jag varit vid den här tiden de senaste åren hade allt varit som vanligt. Med familj, vänner, mycket mat och fest. Nu är så inte fallet. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att leva långt borta från de man håller nära. För att vad jag definierar ”hemma” är just den platsen där de man tycker om finns. Såklart står Johan och John vid min sida och vi stöttar varandra när vi känner hemlängtan men det räcker inte alltid till.
Här ser också livet annorlunda ut på andra sätt. I Stockholm var jag van vid att alltid känna någon sorts press. Antingen var det jobbet, vänner eller familj som behövde en. Här i byn existerar inte den pressen. Stämningen är mañana mañana. Allt kan göras senare. Det är kanske just det som gör att allt känns så annorlunda. Jag är inte riktigt van vid det då jag är och försöker vara en person med fokus på det jag gör. För att jag ska trivas med mitt liv här så måste jag lära mig att slappna av, flytta fokus från de lite krävande sakerna till skidåkning och nya vänner.
Det är dagens insikt.

måndagen den 24:e december 2007

God Jul

11 dagar har pågått och än står solen högt på himlen här i den alltmer angenäma byn.

Julaftonsmorgonen började med en "Va! Är det jul idag?" så vi drog genast igång de fåtaliga Absolut Christmasfavoriterna i ljudbiblioteket. Gröt serverades därefter, utan mandel detta år.

Upp i backen med 10-liften och nyvallade belag, i hopp om en strålande kristen dag.
Såhär i juletider tycks det vara så att italienarna gärna kommer upp för ett par tre oseriösa åk i backarna. Något som stör en lite då man gärna drar på maxspeeden i svängarna.
Men dagen är ändå perfa, hittills i alla fall. Ikväll saftar våra munnar efter sill och annat gott men det tycks inte finnas på menyn. Man saknar redan mycket i ett land som detta. Allt som hemma är billigt är här dyrt. Det som hemma är dyrt är här billigt.

Så det blir nog till att äta oss en billig men saftig middag med resten av femtonmannagänget svenskar som här tillbringar säsongen.

God Jul vi önskar eder alla.

lördagen den 22:e december 2007

Smakprov



Nu har vi startat upp ett fotoalbum som ni borde kolla. Vi kommer uppdatera detta ofta.

torsdagen den 20:e december 2007

Bäst hittills

Vi hade kollat vädret några dagar innan och vi visste att just denna onsdag skulle bjuda på strålande sol, svag vind och behaglig temperatur. Klockan var satt på 07.30 men vi gick upp 08.10. Brödet var slut så frukosten fick bestå av en extra stor tallrik havregrynsgröt. Mums!
När vi klädde på oss skidkläderna fick Johan för sig att banga på åkningen just denna dag. Synd var väl det för grabben för när jag och Froste kom upp på ca 2000 meters höjd slogs vi i ansiktet av det härliga vädret och det grymma föret i backen. Att säga att läget var nice var snudd på en underdrift. Vi bestämde oss för att bege oss bort mot Alagna som är känt som Freeride Paradise. Tyvärr blev vi meddelade av pistörerna att endast två blåa backar var öppna ner i dalen på grund av snöbrist. Lite sugigt men efter en varsin hamburgertallrik och några riktigt grymma åk var den sorgen bortglömd. Vi hade hela backarna för oss själva och behövde aldrig stå i någon liftkö. Framåt kl.14.00 när solen började avta och vi båda var ganska trötta i benen åkte vi tillbaks ner till jobbet och lämnande av oss utrustningen. Där satt Johan den stackaren som hade valt helt fel dag att softa på. Ja tyckte lite synd om honom.

tisdagen den 18:e december 2007

Matlagning



Froste visar hur man lagar en riktigt god bummarmiddag. John bakom kameran och Johan fick rollen som den bittra kritikern.

måndagen den 17:e december 2007

Backen

Här får ni ett smakprov på vad vi fördriver tiden med här nere.

söndagen den 16:e december 2007

Champoluc

Morgonsju skulle vi samlas vi Arlandas 5e gate. Så var det sagt.
Halv åtta dök Froste upp, pigg som en lärka, och med det var tremannatruppen samlad.



Planet tog sig upp bland molnen mot sin resa till Milano. Den grå morgonen I Sverige förvandlades snabbt till ett bländande solljus och ett molntäcke som golv. Ju närmre vi närmade oss slutmålet kunde vi snabbt konstatera, med hjälp av flygvärdinnan, att vi skådade Mont Blanc, Matterhorn samt Monterosa. Det sistnämnda berget är för er som inte vet detta området vi kommer att spendera det närmsta halvåret kring.



Milano sög ganska hårt då vi endast mötte smuts och rabiesduvor i 4 timmar. Bussen, som lämnade staden från en något märklig förort bjöd på sömn och.. ..inget mer. Fyra timmar senare var vi äntligen framme sittandes på en hotellrestaurang med Ivan med fru till bordet.
In flög tortellini och någon köttblandning, gott som vi väntat oss.

Ivan förde oss till lägenheten, en skitmysig etta på dryga trettio kvadratmeter som vi ämnar hyra för en billig penning.
Sömnen kröp allt närmare och vad passar då inte bättre än en nittiosäng, säg?
Fredagen bjöd egentligen endast på promenad efter promenad till mataffären för att inhandla nödvändigheter.



Idag var planen att testa backarna och fixa liftkort, vi hoppas på det bästa. Hittills har vi ju inte haft några egentliga motgångar.

Vi har nu skaffat italienska mobilkort. Speciellt John vill att ni där hemma ska höra av er med ett litet sms. Han har inga pengar på sitt svenska kort och kan därför inte ta emot sms då det kostar en slant för varje mottaget sms.
Telefonnummerna är:

John: 00393403525054
Johan: 00393403525165
Frote: 00393403525055

TAKO Skirental 00290125307058


För att skick kärleksbrev, julklappar eller födelsedagspresenter till oss så går det bra att skicka det till jobbet.

TAKO SKIRENTAL
Route Ramey 65
11020 CHampoluc
Ayas (AO)
ITALY

Så fort vi börjar jobba, runt jul, kommer inläggen vare mer frekventa här.

Froste, John och Johan

tisdagen den 4:e december 2007

Avsked


måndagen den 26:e november 2007

Bergsliv


Björn Pettersson välkomnar oss genom sin kortfilm Bergsliv till Val d'Isère, Frankrike.
Här får vi följa två skidåkares inspirerande liv genom dalar och knattebackar. Denna omtumlande prisvinnare får ni inte missa!

fredagen den 16:e november 2007

Debut

Det är jag som är Froste. Jag orkar inte presentera mig närmare för tillfället.
Saker och ting har börjat falla på plats inför flytten. Johan är den bästa "fixaren" jag känner och har som känt fixat både boende och jobb till oss tre. Det var ju även du som tillslut bokade flyget till Milano. Du är värd ett stort tack. Tack! Jag och John kommer få kompensera i vänskap och floder av öl.
En annan sak som har infunnit sig är skibummarbuzzen. Min kalufs är ett minne blott för att undvika hjälmfrillan och för att vi ska se ut som trillingar på TAKO. Siris sa "Nu kommer du inte få ligga" och mamma skrek. Men jag tycker det är sweet.
I förrgår kom de beställda julklapparna från Tyskland. Tranciever, spade och sond. Nu kan jag känna mig lite tryggare på berget då Johan och jag kan hjälpa varandra om lavinerna skulle börja rasa. Känn piken John!
Det som framförallt har börjat komma krypande är resfebern. Jag som brukar vara sist med att packa väskorna har redan börjat plocka bland pinalerna. Det är ganska löjligt men också ganska kul att känna att vi snart är påväg, mindre än en månad nu.
Nu ska jag se klart The Seth Morrison Chronicles. En film om en helt sjuk snubbe och pionjär inom extremskidåkning. Då kan jag sova sött när kneget på Sture Hof stundar.

måndagen den 12:e november 2007

Melodier i mörkret

Vintern närmar sig i all hast och i samband med hösten har även julförsäljningen dragit igång. När man som tre ungkarlar ska bege sig ut på äventyr tenderar man tro man att det krävs överdriven planering, så vi har självfalletvis hängt med i julprylsinköpsgalenskapstiden.
Jag själv har införskaffat både vinterkängor och vinterjacka för att överleva flingornas frammarsch. Liksom Froste har jag dessutom beställt ett snuskigt påkostat lavinräddningspaket från Tyskland. Way to go!

Ni besökare verkar kika in hos oss för jämnan. Kul!
Då vill vi för er meddela att ni nu har möjlighet att lyssna på musik samtidigt som ni besöker oss på ChampolucBums! Kul igen!
För att lyssna, kicka igång ghettoblastern till höger om den här texten.
Denna halvt portala mediagrunka kommer att byta ut sitt innehåll med tiden. Säg till om det är någon dänga ni önskar så ska vi se vad vi kan göra åt saken.


måndagen den 29:e oktober 2007

Preparationer

Tre karlar, eller rättare sagt ynglingar, nyligen ”examinerade” från ett Stockholmsgymnasium har fått för sig att flaxa ner till italienska Champoluc för att där bränna av sin alldeles första bummarsäsong.

Via endast ett telefonsamtal samt ett ihopknåpat mail fixade vi både kneg och lya. På tok för enkelt.
Men iallafall, den 13 december reser sig flygmaskinen ståtligt från Arlandamarken med bröstet mot himlen på sin korta rutt mot Milano, varifrån vi ska försöka ta oss vidare upp i bergen. Det blir säkert inget trassel med den biten.

Cirka 30 m² mitt i byn ska vi slåss om fram till säsongens slutstadium, vilket jag likväl känner är en rätt behaglig yta att röra sig på. Men det återstår att se.
Vi jobbar alla tre på samma arbetsplats; en skiduthyrning några hundra meter från lägenheten.
Även fast vi kommer att jobba omkring 9 till 11 timmar per dag, är vi lediga 3 till 4 dagar i veckan, så det blir lagom mycket brädåkning.

Den här bloggen kommer att användas som vårt kommunikationsmedel med Sverige och vänner, som befinner sig runtom i världens alla hörn.
Skriv kommentarer för jämnan, då vi gärna önskar höra från er.